Linopressen | Kära vuxenliv

Kära vuxenliv

2012-01-17 av Hanna Klausson

Kära vuxenliv.

Vi har det inte särskilt bra tillsammans. Nej, inte alls faktiskt. Om jag kunde skulle jag bryta med dig för evigt. Tyvärr är detta en åldersrelaterad omöjlighet. Åtminstone för mig. Jag ska vara ärlig mot dig. Den senaste tiden har jag börjat se mig om efter yngre varianter. Deras sorglösa leverne tilltalar mig. Jag drömmer om att vara sådan åter en gång. Inga bekymmersrynkor över studieskulder, jobbmöjligheter efter plugget eller hyreshöjningar har ännu slagit rot och sakta börjat vanställa deras vackra, släta ansikten. Deras ögon kan fortfarande stråla av den där enkla, fullkomliga lyckan som naiviteten för med sig.

Första gången vi möttes var en dag i juni för sex år sedan. Världen grönskade och syrenernas ljuvligt tunga doft spred sig över staden. På den ljusblå himlen syntes inte en enda molntrasa till. Jag var klädd i vitt och trippade med lätta, vingliga steg fram längs de ojämna kullerstensgatorna. Efter kvällens något ambitösa alkoholintag stödde du mig. Hela vägen hem till min port höll du mig upprät. Där lämnade du mig med en öm kyss. ”Farväl”, sa du. ”Det här är bara början.”. Sedan fortsatte du kullerstensgatan fram tills natten tog dig. Just då var du spännande, lockande – ja, allt jag väntat på hela mitt liv! Ganska snart insåg jag att jag hade fel. Våra möten har varit långt ifrån lika behagliga och kittlande som det första. Nej, ofta handlar det om en tung känsla som belastar min axlar. Som när jag skaffade ICA-kort. Då stod du vid varubandet och flinade. Jag kände mig besegrad. Men när jag flyttade hemifrån var du både orosklumpen i magen och glädjen i hjärtat. Första dagen på högskolan likaså. Något körkort har jag inte än men jag vet att dagen jag får det kommer du att ta en cider med mig och gratulera mig till ett väl genomfört arbete. Du är alltså även stolthet, hopp och glädje.

Jag är nog så illa tvungen att erkänna att du gett mig mer än vad dina yngre föregångare någonsin klarat av. Där du ger mig obegränsad frihet gav de mig regler och tider att passa. Medan de gav mig osäkerhet ger du mig självförtroende, en trygg grund inom mig själv. Det som med dig är vana och erfarenhet var förut situationer jag inte visste att hantera. I de situationer du ger mig ansvar blev jag förut omhändertagen. Tack vare dig är jag min egen – jag skriver min egen historia, bestämmer själv mina gränser och sätter själv mina regler. Den där enkla, fullkomliga lyckan sprungen ur naivitet då? Naiviteten försvann med åldern men friheten blev allt större. Medan naiviteten är ett slags tillfälligt bedömningsmedel är friheten bestående. Och frihet är lycka. Frihet att stappla hemåt från efterfesten klockan åtta på morgonen. Frihet att äta lakrits på en tisdag. Frihet att själv bestämma vilken doft sköljmedlet ska ha. Frihet att strunta i att bädda sängen. Frihet att låta stereon skråla ”There’s nothing to lose and there’s nothing to prove, I’ll be dancing with myself.” på nästhögsta volym (jag vill ju trots allt inte bli vräkt). Frihet att själv skråla med utan dolda fniss från rummet intill. Frihet är att inte behöva stå till svars för någon mer än sig själv.

Nåja. Kanske är gräset inte grönare på den andra sidan trots allt.

Hanna Klausson