Om systraskap
2012-01-16 av Emelie Eriksson
Jag har en lillasyster. Min lillasyster har hårextensions, bär högklackat, plattar håret och sminkar sig en hel del. Hon pratar om utekvällar på krogen, om hur hon har kört runt med bilen i hög fart med sina kompisar och spelat musik på högsta volym. Hon har så att säga gjort det ena och det andra. Idag fyller hon 20 år. Hela två decennier har hon funnits till, men fortfarande ser jag henne som min lilla lillasyster.
Min lillasyster. En liten människa med talfel, rågblont kort hår och små händer med fingrar där det växer pyttesmå naglar som alltid ska greppa mitt ena pekfinger när vi ska gå någonstans. En liten människa som velat ha en hund sedan hon började gå. En liten människa som lyssnar på mig när jag berättar saker med stora ögon, säger ”för det har min syster sagt” när hon vill argumentera för eller emot något och som alltid frågar om hon får vara med när jag ska leka med mina vänner. Men också en liten människa som kan gå runt en hel dag och leka ensam med nästan ingenting.
Jag älskar inte alltid min lillasyster. Hur kan man alltid älska en familjemedlem? Jag har till och med sagt att genom de val som hon har gjort har bidragit till att jag inte sett henne som min syster. Jag tycker att hon har under de få år som jag bott hemifrån fått en arrogant, dryg, okänslig och lynnig sida som jag aldrig har sett förut, som jag inte tycker klär henne. Jag tycker hon har en personlighet som en fjortonåring trots att hon är tjugo, men det är fortfarande min lillasyster.
Nu för tiden lyssnar hon inte på mig. Hon tycker ofta att mina åsikter är konstiga och att den kunskap jag försöker förmedla i olika sammanhang är felaktig. Hon har skapat sig en egen uppfattning om människor, samhället och världen som jag tillika min lillasyster tycker är minst lika felaktig som hon anser att min är. Ofta meddelar hon hur fel hon tycker att jag eller andra har på sitt eget sätt. Med en kort stubin och kokhett temperament.
Hon tycker det är kul att köra bil med dunka dunka på högsta volym om nätterna och berätta långa utdragna och mycket detaljerade anekdoter om vad för mig helt okända människor har sagt eller gjort, något som jag med hela min kraft måste kämpa för att lyssna på, men jag gör det, som den storasyster jag är.
Hon är slarvig, jag är ordningsam. Hon slösar, jag sparar. Hon syns, jag ligger lågt. Hon jobbar, jag studerar. Hon bor hemma, jag har flyttat hemifrån. Till utseendet är vi vid anblick lika, men annars är vi väldigt olika. Som natt och dag.
Och idag fyller hon 20 år. Hon har inte alltid synt och hörts, det har växt fram med åren. Nu syns och hörs hon var hon än går. Och hur illa jag än tycker att hon ibland beter sig, är det få hon inte charmar. Hon är lik vår mamma. Alkohol har aldrig varit något för henne, vilket jag ser upp till, men med rätta tänker hon släppa de få hämningar hon har på sin 20 årsdag!
Men hon är fortfarande min lillasyster.
Emelie Eriksson
Caroline Holm
Malin Jansson
