Linopressen | Veckans snackis

Veckans snackis

2010-05-18 av Filip Josefsson

Jag läser Kissies blogg ibland. Jo det är sant. Det är det. Låt oss för den sakens skull inte döma mig på förhand, ge mig en chans. Till mitt försvar kan jag säga att jag läser den i princip enbart för att jag älskar att se och läsa om människor som tar saker och ting till sin yttersta gräns. Kissie gör det. Hon spelar sin roll på ett helt fenomenalt vis. De fjortonåriga tjejerna vill vara henne och killarna i samma ålder vill vara med henne (typ). Kissie, eller Alexandra som hon heter, är en tjej som hamnat väldigt snett.

Det finns en väldigt märklig sak med Kissie som slår mig ibland. Ofta när det handlar om tjejer eller killar som beter sig som trasiga slödder så tycker jag att det är ganska synd om dem. De kanske har haft det jobbigt hemma eller ”hamnat i fel gäng”, tänker jag. Jag kan bli ganska nedstämd av sådant. Kommer ihåg tjejer från högstadiet som betedde sig ungefär som Kissie. Jag tyckte faktiskt mest synd om dem. Undrade vad som egentligen gått snett och hoppades någonstans att de kanske kommer ”i fas” någon gång.

Kissie är ett stort undantag. Jag förstår väl lika väl som ni att jag sitter och dömer en människa som jag inte känner och som baserar sitt offentliga liv på en blogg. Trots detta kan jag inte komma ifrån att jag blir lite stött. Ja, stött är nog faktiskt det rätta ordet. Jag känner lite såhär: någon gång måste det väl ändå komma en tid då det inte finns plats för sådana som Kissie? Någon gång i denna värld, hur jävlig den än må vara stundtals, måste väl ändå Kissie få ställa sig sist i kön, i skuggan av rampljuset? Nu kanske jag gör en stor sak av en, enligt vissa, ganska liten sak. Men, skulle det inte kännas ganska skönt att få täppa till syretillförseln för en sådan som Kissie? (Och många andra liknande). Jag känner så ibland. Kanske bara är jag som är har en tendens att störa mig på saker och ting i vissa stunder. Jag förbannar mig själv för att jag läser hennes blogg, detta medför ju att jag snarare tillför syre. Ska sluta med det nu. Nu skiter jag i hennes blogg.

Fick ett tips om att hon medverkade som gäst i en talkshow häromdagen. Satte mig ner för att kolla, en minut gick, två, tre. När jag kom till typ tio minuter klarade jag inte mer, jag skämdes. Som en liten hund skämdes jag. Jag skämdes över vartenda svar hon gav. Sen tänkte jag, hon kanske växer upp någon gång hon också. Man säger ju så, inte sant?